Jag borde få Nobelpriset i tålamod för att ens gå hit
Okej, var ska man ens börja. Den här skolan är typ som en dålig realityserie, fast utan prispengar i slutet.. bara sömnbrist, ångest och ett träd i skoltoaletten (ja, det hände faktiskt). Man börjar undra om det är en prankshow ibland. “Haha, vi skojar bara, det är inte er riktiga skola!” Men nej. Det är det. På riktigt.
För det första; schemat. Jag vet inte vem som planerar det, men den personen är antingen ett rent geni inom tortyr eller bara någon som hatar tonåringar. Vi hade tre prov, tre inlämningar och en presentation – PÅ TVÅ DAGAR. Det är liksom rekord i att knäcka människor. Jag har sett elever som brukade vara såna där “jag älskar skolan” typer börja använda AI till allt, fuska och stirra ut i tomma intet i korridoren. Jag själv? Jag försökte plugga till ett prov hemma men somnade på min egen dator pga av utmattning. Vaknade av att pannan tryckte in en tangent.
Vill du få respons på dina uppgifter? Synd. För här får man noll feedback. Man kämpar i hundra år med en uppsats, skickar in den med hjärtat i halsgropen och får tillbaka… ingenting. Eller kanske ett “Godkänt.” Tack för analysen, det var ju superutvecklande. Verkligen. Jag har vuxit som människa nu.
Och lärarna… alltså vissa är verkligen bra, men de är som en utrotningshotad art. De få som faktiskt förstår oss försvinner, och kvar blir vi med lärare som verkar mer förvirrade än vi är. Vår programmeringslärare till exempel… alltid arg, alltid stressad, och pratar som om vi borde förstå allt genom telepati. “Men varför du inte förstår?! Du gå in på Classroom!” Okej… men vad exakt ska vi göra där? Han borde kanske lära sig svenska innan han försöker undervisa i ett avancerat ämne med elever som redan inte fattar ett skit om ämnet..!
Maten? Ja, alltså… vi kan ju kalla det mat om vi är snälla. Jag har blivit expert på att identifiera hårstrån och flugor på tallriken. Det känns som en biologilektion mer än lunchrast. Och skolans lösning? Nya plasttallrikar. För det var ju självklart tallrikens fel att det låg en insekt i min potatisgratäng.
Vi fick ett pingisbord! Ett enda. Som ett slags tröstpris. “Vi vet att ni är utmattade och ledsna, men här, slå på en boll och låtsas att ni har fritid.” Hela skolan ska dela på det, och ibland står typ sjuåringar där och spelar i slow motion medan halva högstadiet väntar som om det vore Black Friday eller något asså…
Och mobbningen? Den är inte högljudd, den är bara överallt. Saker om kroppar, sexualitet, utseende. Hakkors på väggarna. Och vad händer? Typ inget. Lärarna säger: “Vi har en konsekvenstrappa!” Jo tack, alla mobbare sitter och campar längst ner på den trappan och grillar marshmallows. De kommer inte uppåt.
Sen har vi de där passen om hälsa och psykisk ohälsa .., du vet, där man ska “prata om sina känslor”. Men det blir bara till en skrattfest där folk driver med varandras problem och ingen vågar säga något seriöst. Så ja, ännu en gång: lyckat.
Och när vi försöker säga något? När vi faktiskt säger att vi mår dåligt, att det är för mycket, att vi inte orkar fler lärarbyten eller fler uppgifter vi inte ens hinner läsa innan nästa kommer? Då får vi det klassiska “Vi tar med oss det vidare”-svaret från rektorn. Eller ännu bättre, exakt samma mejl kopierat till varje elev. Bokstav för bokstav. Vi märker det. Vi är inte dumma. Det är som att hela ledningen spelar döv varje gång vi ber om hjälp. Men ja, fortsätt köpa plastglas, det är ju uppenbarligen det vi BEHÖVDE mest.
Så ja… det är väl bara att kämpa vidare. Med träd i toaletten, hår i maten, ett pingisbord för 300 elever och ett ledningsteam som svarar med copy-paste. Tänk att man faktiskt går här varje dag. På riktigt. Jag önskar det var ett skämt – men tyvärr är det bara min vardag.
Skolan ger ut en bild av välutbildade lärare och en fin skola men let me tell you. Lågstadiet har allt man kan behöva. Pengarna går till deras fotbollar, leksaker och spel medans vi från högstadiet glöms bort. Toaletterna är fyllda av kiss, träd dras in i toan och trycks ner. De saknas tvål, papper och papperskorgar. Korridoren är lika tråkig som i ett sjukhus och skåpen är gamla och fyllda av hakkors. Detta är ingen skola för dig som behöver extra hjälp eller nån som inte vet hur man klarar sig själv då an av de flesta lärare knappast får stöd och hjälp. Du förväntas klara av pythonprogramering i 8 an av en lärare som inte kan prata svenska och är helt outbildad.
Maten är 9 av 10 gånger smaklös maten tas bort i mitten av högstadiets lunch. Har hittat mask och spindlar i salladen. Man får inte dricka innan lunchen.
Allt ska göras hemma och de sätter 4 prov per vecka (No joke). Slagsmål är inte ovanligt, rektor saknades på plats när de hände. Biträde rektor finns bara där men gör inget.
Om du långsamt vill ruttna har du kommit helt rätt!
Skolmaten gjorde mig sjuk en gång och smakar äckligare än lera på sidan av en gata.
Budgeten suger och allt vi har i högstadiet är ett pingisbord från första världskriget medans lågstadiet har någon TV. Det finns inget att göra förutom att brotta sina vänner eller spela. Toalleterna är absolut katastror, det är piss överallt på golvet och det är väldigt trångt.
Lärarna är antingen jätte sköna eller extremt seriösa som om det gäller på liv eller död.
Skolans regler är också BS, jag fick inte ens säga "käften" till min vän som ett skämt.
Känns som alcatraz all over again.
2/5
Har ett barn som trivs väldigt bra genom alla år (nu i 9:e klass LÅ 24/25). Som förälder får man intrycket att värdegrundsarbete är prioriterat och att det lett till en trygg miljö för barnen.
Om ditt barn avbryter en pågående misshandel finns det risk att barnet tilldelas en varning. Skolan ignorerar svensk lag och gör en egen bedömning om vad som är misshandel och inte. Att orsaka någon smärta är enligt skolan inte misshandel.
Extremt stökigt på lektionerna. Barnen spelar mest på sina datorer.
Har gått 0 - 9 och det finns jättemånga guldvärda lärare. Maten är ok och vissa kockar är supersnälla ( H bäst). Bästa 2 högstadielärarna är borta💔 men fortfarande så många engagerade och stöttande lärare! (Men såklart vissa inte så bra också) BÄSTA studie o yrkesvägledaren nånsin o bra specialpedagoger. Maria O, låg/mellan, i mitt hjärta. Nu är dagiset omgjort till nya fina lokaler också hihi
Inte så dåligt och defenetiv inte bra. Jag gick där för inte så länge eftersom jag bytte men min klass var en KATASTROF. vi hade ingen arbetsro. Lärarna var bra men maten var JÄTTEDÅLIGT. Kan säga att skolgården var bra
Som förälder till ett barn som går på skolan nu, samt till en tonåring som just slutat nian så kan jag ur föräldraperspektiv säga att det är en väldigt strukturerad och bra skola med hög kvalitet på undervisningen. Särskilt på högstadiet har de ett väldigt högt tempo jämfört med många andra högstadieskolor, och jag förstår att det kan upplevas som stressande för endel, men de blir också väldigt väl förberedda inför gymnasiet.
Var ett mindre lyckat lärarbyte i NO sista terminen i nian då nya läraren gick in och sänkte flera av den erfarne och meriterade tidigare lärarens betyg vilket var märkligt att hon fick göra när det var slutbetyg det handlade om, och med tanke på att hon haft dem en väldigt kort period. I övrigt har vi varit nöjda med lärarna och finns flera superduktiga och inspirerande lärare på varje stadium.
Jag går i den här skolan men jag tycker ändå det e jätte bra, det e bara att två i min klass e SKIT irriterande. På fotbolls planen så är det alltid bråk. Tbh dethär e en ok skola men ksk du behöver göra det lite bättre. Idk
Sämst. Istället för undervisning tilämpas "fritt arbete" som innebär att eleverna släpps fria i en stökig miljö utan arbetsro större delen av dagen. Total avsaknad av lärararledd undervisning. Mobbning och slagsmål förekommer i princip dagligen.
Ren fin skola med bra lärare och övrig personal. Trygg miljö med ett kontinuerligt värdegrundsarbete. Hög studiemotivation bland eleverna och höga meritpoäng. Bra skolmat. Bra syv och Elevhälsoteam. Både kurator och psykolog finns. Skolan har 100 % behöriga lärare. Skulle lätt vilja ha mina barn på den här skolan.
Fantastisk skola, snälla lärare som lyssnar om man vill säga något, maten e oftast ätbar och det är en stor skola med lärare som man kan säga vad som till.
Otrygg skola, lärare och skolledning följer inte läroplanen och skollagen. Många elever är hemmasittare, det finns inget stöd för elever som behöver extra anpassningar och särskilt stöd och inga extra utmaningar för de elever som behöver det.
SchoolParrot är en omdömesida för skolor. Vi är ett företag som vill verka för mer transparens inom skola. Vår plattform är öppen för alla användare. Läs mer om SchoolParrot och företaget
Omdömen publiceras i realtid utan moderering och vi vill uppmuntra våra användare att ge konstruktiv feedback och hålla en seriös ton. Ansvaret ligger på användaren. Läs vår policy för omdömen
För det första; schemat. Jag vet inte vem som planerar det, men den personen är antingen ett rent geni inom tortyr eller bara någon som hatar tonåringar. Vi hade tre prov, tre inlämningar och en presentation – PÅ TVÅ DAGAR. Det är liksom rekord i att knäcka människor. Jag har sett elever som brukade vara såna där “jag älskar skolan” typer börja använda AI till allt, fuska och stirra ut i tomma intet i korridoren. Jag själv? Jag försökte plugga till ett prov hemma men somnade på min egen dator pga av utmattning. Vaknade av att pannan tryckte in en tangent.
Vill du få respons på dina uppgifter? Synd. För här får man noll feedback. Man kämpar i hundra år med en uppsats, skickar in den med hjärtat i halsgropen och får tillbaka… ingenting. Eller kanske ett “Godkänt.” Tack för analysen, det var ju superutvecklande. Verkligen. Jag har vuxit som människa nu.
Och lärarna… alltså vissa är verkligen bra, men de är som en utrotningshotad art. De få som faktiskt förstår oss försvinner, och kvar blir vi med lärare som verkar mer förvirrade än vi är. Vår programmeringslärare till exempel… alltid arg, alltid stressad, och pratar som om vi borde förstå allt genom telepati. “Men varför du inte förstår?! Du gå in på Classroom!” Okej… men vad exakt ska vi göra där? Han borde kanske lära sig svenska innan han försöker undervisa i ett avancerat ämne med elever som redan inte fattar ett skit om ämnet..!
Maten? Ja, alltså… vi kan ju kalla det mat om vi är snälla. Jag har blivit expert på att identifiera hårstrån och flugor på tallriken. Det känns som en biologilektion mer än lunchrast. Och skolans lösning? Nya plasttallrikar. För det var ju självklart tallrikens fel att det låg en insekt i min potatisgratäng.
Vi fick ett pingisbord! Ett enda. Som ett slags tröstpris. “Vi vet att ni är utmattade och ledsna, men här, slå på en boll och låtsas att ni har fritid.” Hela skolan ska dela på det, och ibland står typ sjuåringar där och spelar i slow motion medan halva högstadiet väntar som om det vore Black Friday eller något asså…
Och mobbningen? Den är inte högljudd, den är bara överallt. Saker om kroppar, sexualitet, utseende. Hakkors på väggarna. Och vad händer? Typ inget. Lärarna säger: “Vi har en konsekvenstrappa!” Jo tack, alla mobbare sitter och campar längst ner på den trappan och grillar marshmallows. De kommer inte uppåt.
Sen har vi de där passen om hälsa och psykisk ohälsa .., du vet, där man ska “prata om sina känslor”. Men det blir bara till en skrattfest där folk driver med varandras problem och ingen vågar säga något seriöst. Så ja, ännu en gång: lyckat.
Och när vi försöker säga något? När vi faktiskt säger att vi mår dåligt, att det är för mycket, att vi inte orkar fler lärarbyten eller fler uppgifter vi inte ens hinner läsa innan nästa kommer? Då får vi det klassiska “Vi tar med oss det vidare”-svaret från rektorn. Eller ännu bättre, exakt samma mejl kopierat till varje elev. Bokstav för bokstav. Vi märker det. Vi är inte dumma. Det är som att hela ledningen spelar döv varje gång vi ber om hjälp. Men ja, fortsätt köpa plastglas, det är ju uppenbarligen det vi BEHÖVDE mest.
Så ja… det är väl bara att kämpa vidare. Med träd i toaletten, hår i maten, ett pingisbord för 300 elever och ett ledningsteam som svarar med copy-paste. Tänk att man faktiskt går här varje dag. På riktigt. Jag önskar det var ett skämt – men tyvärr är det bara min vardag.