Hamreskolan

Jag gick på Hamreskolan i förskoleklass till 3:an och jag hade en okej tid på Hamreskolan. Lärarna på Arken var mycket snälla när jag gick där, men eleverna var nog lite galna. Maten var äcklig. Skolgården var fabulös när jag gick där och jag gick ofta dit under helger och lov för att leka. Jag tyckte att undervisningen var ganska bra och det var liksom inte fruktansvärt att gå till skolan varje dag. Min lärare i lågstadiet var mycket snäll. Numera är jag deprimerad och trött på livet, men nu går jag på en annan skola i 9:an. Nu vet jag dock inte hur det är på Hamreskolan och jag har flyttat ifrån Hamre, men jag minns att de spelade mycket hög musik på elevernas lunchraster och det gjorde mig irriterad, eftersom jag bodde extremt nära skolan. Dock under min tid där var det mycket bråk och kaos också i klassen. Idrotten var extremt jobbig, men jag har haft flera kalas i deras idrottssal-hall eller vad det kallas. Jag fick ta med mig mattepapper och arbeta med matte i förskoleklass och det var Gucci-bra tyckte jag, eftersom jag tyckte om matte då. Enkel matte. Tack och hej leverpastej!

Maten är ta mig fan vidrig men bra minne där ifrån. Sätt ditt barn i kö!

Konflikthantering saknas ffa på fritids. Vissa av de yngre och medelålders lärare är bra

Maten är dålig, men det finns bra rastområde.

Idag går jag visserligen i högstadiet, men visst kan jag dela med mig av mina erfarenheter till dem som är villiga att lyssna, eller ja, läsa i det här fallet. Vet ej om det räknas som aktuellt, men man kan alltid hoppas att skolan har förändrats till det bättre om så är fallet. Att det är brist på lärare är ingen nyhet, men för vår klass betydde det att vi fick byta mentor var och varannan termin… någon respekt för lärare fanns det då inte och det kunde bli rätt så stökigt på lektionerna. Mobbning, utfrysning och blickar var inte ovanligt bland eleverna – men ingenting gjordes ifrån skolan för att förhindra detta. Dessutom råkar jag vara en av de få som inte klagade på skolmaten, men jösses – nu när jag väl bytt skola inser jag verkligen hur kass den var. Jag frågade mina föräldrar om det, så jag kan gott intyga att den var minst sagt oaptitlig. Det enda positiva från den här skolan är träsket, det vill säga den lilla skogsdungen alldeles intill barackerna. Den blev min räddning när ingen annan ens ville se åt mitt håll. I två-tre år fick jag spendera rasterna ensam, medveten om viskningarna bakom ryggen på mig – men jag fick i alla fall spendera min ensamhet ibland trädstammarna och glömma bort de andra för en stund. /Anonym elev