Snyggatorpsskolan 1

Jag älskar min skola för att den är jätte bra. Maten smakar alltid gott och det finns ingen bråk osv i skolan. Det ät väldigt rent. Men det finns en dålig sak och det är rasisterna. Det finns bara 3 svarta personer i vår skola. Och ändå blir dom kallad för negger/svarting och slav. En sammanfattning är att skolan är bra i sin helhet och helt ärligt är jag glad

Alla lärare e otrevliga

Man får inte hjälp om man har svårt me skolan

Den är hämskt, kom inte hit ni kommer ångra det!!!

Jag började sjuan som en entusiastisk och glad tjej som älskade skolan, och slutade nian som en skolhatare och utmattad tjej med psykologiska problem.
Min historia är lång och det är svårt att förkorta den. Jag har alltid varit en högpresterande elev, med endast betygen A & B, A i de flesta. Mina läraren i sjuan var änglar. Så snälla och omtänksamma, de visste exakt hur de skulle anpassa sig till varje elev. Hela sjuan kände jag mig understimulerad. Jag var alltid klar före andra och ibland tramsade lite på lektionerna för att tiden skulle gå snabbare. Därefter, en månad in i åttan, fick en av de finaste lärarna jag haft en idé om att få mig att flytta upp en årskurs.
Efter många hinder lyckades jag och jag började nian direkt. Vad hände då?
Alla på hela skolan snackade om mig. Vissa tyckte om mig mer, men de flesta var så avundsjuka att de valde att hata på mig. Jag blev utsatt för trakasserier, mobbning, hat, you name it. I klassen kände jag mig utanför. Jag försökte skaffa vänner, men dessa ”vänner” snackade sen skit om mig. Men jag är stark, tillräckligt stark att ändå fortsätta räcka upp handen och delta i klassen, det som frustrerade mina klasskamrater mest. De riktiga problemen uppkom när jag satt med min gamla klass, som då gick i åttan, i matsalen. Den här skitskolan har de dummaste reglerna jag någonsin sett, nämligen får man inte sitta med andra klasser i matsalen utan man måste sitta med sin tröga klass. Att vara på lektionerna med en klass som hatar en är en sak, då man på lektionerna är tyst och fokuserar på sina studier, men att UMGÅS med dem på rasterna är något helt annat! För där fick dem chansen att hämnas på mig. Plötsligt ville alla prata om sina minnen i sexan, men också andra ämnen jag ej kunde delta i. När jag försökte öppna en ny konversation, (jag är faktiskt en extremt social tjej som är självsäker och slår tillbaka) blev jag hånskrattad åt av några och ställd inför det ”stela” bemötandet av andra. Lunchen blev som helvete, och det är normalt att vilja undvika det så mycket som möjligt. Jag är positiv och kärleksfull, men det är väldigt svårt att behålla positiviteten när man är omringad av negativitet. Vad gjorde jag då? Jag ”rymde” från mina problem (enligt rektorn) genom att sitta med min gamla klass. Ingen vuxen fattade hur tunga de negativa känslorna jag laddades av när jag satt med den nya klassen var. Ingen fattade att jag gjorde mitt bästa för att ”smälta in” men ändå blev bemött som en outsider. ”Hållkäften, sluta tro att due smart” sa någon när jag räckte upp handen på lektionen. ”(en klasskamrats namn)…du jobbar med (mitt namn)” sa läraren, och man hörde elevers skratt. *jag räcker upp handen*, läraren ”(mitt namn)”, och då suckar några, för tydligen hade jag ett för svårt språk för dem så de fattade inte mig, eller rättare sagt VILLE inte fatta mig. Jag satt med dem på rasterna och föreslog att spela UNO, alla tackade nej. Några minuter senare går jag iväg, råkar kolla på deras bord och ser att de kör UNO. På idrotten blev jag den som satt i fängelse hela lektionen, eller tills idrottsläraren inser att ingen i mitt lag försöker rädda mig, och sen låter oss börja om. Allt detta kunde jag orka med. Men jag behövde andas. Ofta hade jag och min gamla klass olika raster, men samma lunchtider. Jag behövde andas, jag behövde känna mig älskad igen av folk omkring mig. Jag behövde få tillbaka entusiasmen jag hade när jag vaknade på måndag morgon i sjuan. Jag ville hitta en anledning att vilja gå till skolan för, och inte bara gå dit för att jag måste. Jag satt med min gamla klass som bokstavligen älskade mig i matsalen och den nya klassen blev helt förbannad. ”(mitt namn) har gjort vad hon vill ända sen hon kom hit till klassen!” Sa de, efter att jag blev uppringd av läkaren för att få information om min syster som var inlagd på sjukhuset och gick ut ur klassrummet utan att be om lov från läraren som ett förskolebarn. ”Du har gjort vad du vill ända sen du kom hit till klassen. Sluta skapa problem för oss, dina klasskamrater är förbannade på dig! Vi har för mycket att göra, låt oss slippa detta (mitt namn)” sa min ena mentor till mig. Tänk er. Utstött av klassen, lärare som säger det är mitt fel. Rektor som alltid klagar på att jag kommer 2-3 min sen varje morgon, men som inte säger något om att jag hade bland de bästa betygen i nian, fast än jag hoppade över en årskurs. Pedagog och annan rektor som säger att jag måste sitta med den nya klassen i matsalen och att jag gör en för stor grej utav det. Jag kände att hela skolan var emot mig. Det kom en dag då jag inte kunde hålla mig längre. Jag missade alla lektioner, grät från kl 09:00 till 13:00. Nästan alla mina läraren i nian såg, men inte en enda lärare kom och frågade varför jag grät. ”Vi bryr oss om våra elevers hälsa” ljuger de. De var bara mina gamla mentorer som ställde upp. Min bildlärare (gammal mentor, älskar henne som om hon vore min andra mamma) bokstavligen bråkade med rektorn för min skull.
Skolavslutningen kom, och ni vet, avslutningsmiddagen för niorna också. En bra elev som mentorerna för varje klass väljer får stipendium. Blev jag vald? Nej. Antagligen för att mina mentorer fick ”huvudvärk” pga de problem ”jag” skapade. Gissa vem som fick stipendiumet från min klass? Den tjejen som trakasserade mig mest. Enligt mentorerna var det för att hon lyckades ta sig från F i de flesta ämnena till E, D och lite C. Sen blev eleven med bäst betyg utvald och fick stipendium, hon hade 340 och jag hade 332,5 i meritpoäng. Visst blev jag besviken, men jag är inte den typen som jämför sig med andra. Jämfört med min meritpoäng jag hade i sjuan (327,5) var det hyfsat bättre! Jag brydde mig inte om stipendiumet, jag ville bara bli uppskattad av lärarna och rektorerna. Jag visste att rektorerna skulle prata med mig när det är dags att gå hem. ”Wow, (mitt namn), vi hade sagt till dig att du riskerar att få sämre betyg om du flyttar upp en årskurs, men du lyckades ändå få A på alla nationella prov (utom matten, där blev det B) du knappt fick träna för. Du höjde även dig från 327,5 till 332,5 på bara en termin. Lycka till nu med dina studier, vi är väldigt stolta och ser fram emot att se vad du ska hitta på i framtiden” var vad jag förväntade mig. Blev det så?
Nej.
Rektorerna hängde hela tiden med dem elever som knappt klarade skolan, och ingen av rektorerna kollade ens på mig. Jag vet inte vad jag kände.

Den här skolan är så konstig. Lärare som byts ut varje termin, nya outbildade lärare som lär ut i ämnen som inte ens tillhör den kursen de pluggar till, en skola som fullständigt skiter i Teknik, där den ansvariga läraren kom 3 gånger på ett helt år och vi blev bedömda av en vikarie eller av en annan tekniklärare som aldrig haft oss. Lärare som inte hjälper till när någon blir trakasserad. Rektorer och pedagog som endast bryr sig om elever som skiter i skolan och knappt pluggar. ”Vi fokuserar på de som har det svårt och vi har aldrig komplimenterat dig för vi tror att dina lärare gör det” sa rektorerna och pedagogen till mig. Kurator som aldrig är där, eller som har ”viktigare” saker att göra än att fråga varför du gråter.

Jag har så många bra minnen av den här skolan, en av dem är den sjukt goda maten. Men det negativa är tio gånger större. Ett tips: om du som läser detta funderar på att gå på denna skolan, gör inte det. Om du som läser detta är en förälder med barn som ska gå på denna skolan, snälla byt skola direkt innan dina barn insjuknar i depression. Denna skola är en utmärkt skola för diskriminering, rasism, hat, trakasserier, mobbning, fel lärningssystem, lärare som bedömer dig hur de vill mm…Plus en garanti att du kommer få ångest + depression oftast några månader efter att du börjar!

Det var många år sedan jag gick på denna skola, men redan på den tiden var den skit. Jag var hårt ansatt av mobbare och ingen brydde sig om det och ofta fick JAG konsekvenser i den mån jag reagerade. Jag ler när jag läser övriga recensioner, för det här är karma som biter er i baken. Ni förtjänar det. Jag blev störd i mina studier, ni motverkade inte mobbningen, daglig terror från ett 40-tal elever, jag förblev odiagnostiserad tack vare totalt blinda lärare, mängder av bondhåleskandaler i alla dess former och listan kan göras lång.

Tips: gå absolut inte på Snyggatorpsskolan och bo inte i Klippan. Om du trots allt måste bo i Klippan kan det vara en god idé att långpendla till valfri annan skola på valfri annan ort.

Efter att ha sett artiklar och kommentarer förstår jag att min tid på skolan var himmelriket på jorden jämfört med nuvarande prognos. Vilket helvete utsatta elever måste utstå.

Ingen lärare bryr sig om eleverna, mobbning och trakasserier som ingen gör något åt

Skolan känns otrygg och just nu får eleverna inte ha sina mobiler. På rasterna, vilket gör att mer våld och mobbning förekommer

Hemsk skola dåliga lärare kaos bland elever och dumma reglar som att elever inte får ha sinna mobiler i skolan vilket gör att man känner sig otrygg i vissas fall

Ingen bra skola, känner mig inte trygg där för dem har massor av bomber o smällare osv

Var bra för några år sen, nu fullständigt haveri, med otrygg miljö för elever

Lärarna har dålig koll, förekommer narkotika

Fantastiska lärare med bra engagemang som har koll på eleverna, får alltid den hjälp man behöver!